Dalakultur.
I blodet finns emellertid direkt förbindelse med den djupaste dalakulturen, den kultur som under århundraden utvecklats runt Dalarnas hjärta - Siljan.
Fioler, folkdräkter, knätofsar, en jordglob med nästan bara Siljansbygden.
Gärdesgårdar, timmerhus, midsommarstänger och mera fioler.
Kulturkonservativt men himmelskt vackert. Himlaspelet där inte alls alla vägar bär till Rom, utan endera till Gud eller möjligtvis till Leksand eller i nödfall Rättvik.
Vilgot Larsson, Åke Lassas och Sigge Bröms sätter Leksand på ishockeykartan. Ett Leksand där Mats tillbringar en stor del av sin uppväxt.
Hjortnäs heter den by vid Siljans strand där förfäderna idogt har arbetat.
Då som nu styr trygga bondeförbundare Leksands samhällsutveckling, där det mer gäller att stå mot det okända och nya än att bejaka utvecklingen.
- Det ska vara som det är och alltid har varit - är ett vanligt talesätt.
- Det som har dugt åt våra förfäder, duger åt oss också - muttrar man i samspråk
över gärdesgårdar, grannar i mellan.
Nymodigheter fnyser man, när Tage Erlander pratar utbildning och barnbidrag.
- Midsommarstången skall stå där den alltid har stått, och alltid kommer att stå.
Ett hus skall vara timrat, Siljan skall vara blå, gräset grönt, solen skall alltid skina, korna ska gå fritt på ängen och kyrkbåtarna skall sjösättas på en evigt solglittrande Siljan.
Stockholmarna - turisterna - skall hålla till i grannbyn Tällberg. Och det var minsann vi dalkarlar som fördrev dansken och såg till att Gösta blev Kung Gustav. Det kan vi göra om !
Här i denna idyll formas och påverkas det ljuslockiga gossebarn, som sent omsider ska bli känt lång utanför Leksands socken, till och med utanför Dalarnas gränser.
Här går livet vidare, medan Mats i tonåren flyttar långt upp i Norrland.